År 1940, New York var redan ett världshandelscentrum, kultur och industri. Vid den tiden, New York hade en befolkning på cirka 7,5 miljoner, vilket gör den till den största staden i USA. Den stora depressionen på 1930-talet var över och staden började växa och blomstra igen, främst tack vare statliga program och industriell utveckling, som förstärktes efter andra världskriget. Finanssektorn på Wall Street var redan då dominerande och New York var centrum för bank och investeringar, ett faktum som säkrade henne en stark ekonomisk ställning.

Under andra världskriget, staden blev ett viktigt centrum för militär produktion. Många fabriker i och runt New York byggdes om för att tillverka militär utrustning, som gav arbetstillfällen och stimulerade ekonomin. Infrastrukturutveckling stöddes av statliga program som New Deal, som tillät uppförande av offentliga byggnader, vägar och broar.

Samhällena var mycket olika – New York var hem för många invandrare från Europa, men också afroamerikaner som kom hit från södra landet för bättre levnadsvillkor och arbetsmöjligheter. Här skapades kulturella och etniska stadsdelar, som Little Italy, Chinatown och Harlem, vilket gav staden en mångkulturell karaktär.

1940 såg också början på Broadways musikalers guldålder och staden blev USA:s kulturella centrum, med en sprakande musik, film och litterär scen. Vid den tiden, Harlem var födelseplatsen för den afroamerikanska kulturen, speciellt jazzmusik, som blev en av USA:s viktigaste kulturexporter. New York drevs av handel, industrin, ekonomi och kultur, som tillsammans skapade energin och karaktären som gjorde New York till 'staden som aldrig sover'.